Plötsligt hände det

 

 

 

Sedan en tid har jag förtvivlat försökt få till några bra bilder på skarvar.

Det har blivit många bilder.

 

Bilder på simmande,

 flygande,

landande,

putsande,

 vingtorkande,

 sociala

och matande skarvar.

 

Ibland ganska roliga bilder på de stora fåglarna.

 Ibland med (kanske) viss känsla

Men en sak har alltid saknats.

 

 

Bra skärpa på skarven!

 

Ofta föredrar jag bilder med en del oskärpa.

Måleriska bilder.

Poetiska bilder.

Bilder, som lämnar en del åt betraktaren att fylla i.

Bilder, att återvända till.

 

Men jag
VILL KUNNA
 ta skarpa bilder
när jag så önskar.
 

Och när det  gäller skarvarna, har jag alltså misslyckats totalt.



Även när jag velat, har bilderna saknat den skärpa jag eftersträvat.

Vilket har gjort mig synnerligen frustrerad.
 

Jag vill gärna tro, att det helt enkelt beror på, att de stora svarta befunnit sig alltför långt ifrån mig och att min utrustning inte bemästrar det avståndet till min belåtenhet.

 

I förra veckan var vi på väg till sjön, där det bor skarvar.

På vägen passerar vi en mindre sjö och vi fick plötsligt ett infall att stanna till där.

 

Det var då vi såg sländorna i förra inlägget.

De parande sländorna.

Vi var fascinerade och slog oss ner i (det våta) gräset och intog vår medhavda matsäck.

 

Då flaxade det till i ögonvrån.

 

En ensam skarv lyfte från vassen inte så långt från oss.

 

Jag hann precis få upp kameran.

Och trots att jag var totalt oförberedd, blev resultatet de skarpaste bilderna hittills.

 

 

Så kan det gå.

 

  Men oj, vad jag önskar, att de första bilderna varit åtminstone liiite skarpare....