Välkomna att titta i min klotter- och bilderbok.
En slags fotoblogg, där bilderna lever sitt eget liv.
De blir till vad du som betraktare ser i dem,
därför är de ofta utan kommentarer.
Samtidigt är de ofrånkomligen en spegling både av mitt sätt att se på de motiv jag avbildar
och mitt eget sinnelag.
Ibland är de mest ett uttryck för det senare.
Ibland kommer jag, att delge er mina funderingar
och ibland kommer det att bli minnesanteckningar
om såväl mina misslyckanden som ev. framsteg i mitt fotograferande.



Klicka gärna på bilderna,
så öppnas de i ett större format i en lightbox.




Välkommen också,
att kika in på min nya fågelblogg,

Mina fågelfoton.

som jag nyss gett vingar.

Där ska jag samla ihop ett urval av mina fågelfoton
0ch presentera dem artvis i alfabetisk ordning.


söndag 10 februari 2013

Till skogs

 
 
Söndag.
Promenadbenen hade abstinensbesvär.
Lungorna skrek efter syre.
Och min själ längtade efter skogen.
 
Vi körde en bit bort till en av de skogar vi brukar vandra i.
Viltrika, djupa, mörka skogar.
 
 
Det var dock ett tag sedan vi valde just denna del av skogen.
 
 
Redan på långt håll såg vi.
 
 
Skogen var borta.
 
 
Ersatt av stora, vidsträckta, kala hyggen med spridda björkdungar.
 
 
Det var fler än vi, som inte verkade känna igen sig.
 
 
Det tunna snötäcket låg som en lika tunn gasbinda över ett djupt sår
men fick det sargade landskapet att framstå i något bättre dager.
 
 
 
 


4 kommentarer:

  1. Men då det vita smälter undan...
    Törnrosa

    SvaraRadera
  2. då väljer vi att vandra någon annanstans......
    Eva

    SvaraRadera
  3. Övermåttan förfärligt!
    Jag håller mig i den egna skogen - så länge den finns...
    Hotet/löftet(beror på hur man ser det) om en nedtagen granskog finns ju där, men huvva för att vara omgiven av jättelika kalhyggen.
    Jag längtar liksom bara efter en glänta...
    Kram från mig som gillar horisont.
    Eva

    SvaraRadera
  4. Inget fel i att vilja vidga sina horisonter....bara inte i skogen, säger jag, som älskar känslan av att vara innesluten i en egen värld långt bortom allt det vi ogillar. Och gläntor tillhör en annan sfär än kalhyggen. Men du, skogen växer ju upp igen. Det är en evighetsmaskin. Synd bara, att vi inte hinner vänta.
    Kram från mig, som sörjer fallna skogar.
    Eva

    SvaraRadera