Finns det (uggle)liv finns det hopp.....

Igår var det en glädjens och hoppets dag.

Anledningen var de två ulltussarna på bilderna.

 

Glädjen och de fromma förhoppningarna handlar om oändligt mycket mer än att få möjlighet, att fotografera ännu en kull uggleungar.

(Mer om det på min trädgårdssida inom kort.)

 

Men jag hoppas kunna bjuda på lite bättre bilder.

Igår, när jag upptäckte barnen, satt de (som vanligt) högt uppe i den gamla pilen.

Tätt ihopkrupna intill stammen, dolda av vajande pilgrenar.

Det gällde, att passa på att trycka av när vinden för ett kort ögonblick

drog undan ridån.
Och medan ungarna faktiskt tittade på mig,
vilket de bara gör ett kort ögonblick, varpå de slappnar av och fäller ner sina tunga ögonlock.
 Och då blir bilderna genast mindre roliga.
Fast jag var glad som en speleman ändå.

 



Möte i det blöta

 

 

Inte bara fåglarna fick vårkänslor 

Vindsurfarna plockade fram sina skärmar och bräden.

 

Och när jag kom till sjön för att fotografera fåglar kunde jag inte låta bli,
 att fascineras över och smittas av deras lek i det glittrande vattnet.

 

 

 

 

Dum fotograf

 

 

Så här års blir det många bilder på starar.

 

 

Det bor nämligen en hel liten koloni i trädgården.

Eller rättare sagt, under vårt tak!

  

Tidigt på våren,

 just efter deras ankomst,

sitter de på rad på taknocken.

Putsar sig, sjunger och flaxar uppfordrande med vingarna.

 

Sedan byggs det bo.

Eller renoveras.
 

 

Och just nu är det en väldig trafik till och från bona.

Med näbbarna fulla av insekter och småkryp,

flyger de i skytteltrafik.

 

En kort paus på taknocken och så iväg.

Ibland en paus på tillbakavägen.

 

 

De flesta bona är precis under nockpannorna

och jag kan följa deras utflykter och vaktombyte..

 

För någon dag sedan fotograferade jag just några fåglar däruppe.

 

En av dem började promenera på nocken för att därpå flyga ner mot mig.

Den satte sig på sotarens stege precis framför där jag stod.

 

Plötsligt
 hoppade den ner mot mig.

Och ännu närmre.

 

Lite märkligt, tyckte jag men tackade och tog emot för fototillfället.

 

Jag tänkte, att den kanske ville villa bort mig,
så jag inte skulle se var den hade sitt bo
men stod kvar.

 

Så flög den iväg.

Och jag trodde, att den levererade sin mat.

 

Det upprepades.

Då såg jag, att maten i näbben såg likadan ut.

 

Föräldern flög omkring med maten utan att ungarna fick den!!

 Då började jag ana, att det var jag, som störde den.
 

  

Jag backade och såg fågeln på nytt närma sig.

Hoppa ner för stegen.

Kolla in mig

OCH

försvinna in under takpannorna precis under stegen.

  

På det avståndet utgjorde jag inget hot.

 

Sedan gick det undan.

 

Snabba utflykter och snabba leveranser.

 

Det var dyrbar tid, som gått förlorad

medan jag störde deras matschema.

 

 

DUMT!

 



Misslyckad kameralek och tursam dito

 

 

 

Jag satt vid sjön.

De enda fåglar, som fanns i närheten var måsar.
 

Men jag gillar måsar.
Och jag gillar, att försöka fotografera dem med långa slutartider,

vilket jag ännu inte tycker mig behärska.

 

Så jag lekte och experimenterade.

Tittade på displayen hur resultatet blev

och testade på nytt.

 

När jag satt där och försökte klura ut hur jag skulle gå vidare,

såg jag i ögonvrån något mörkt bland måsarna.

 Jag tittade upp och såg en havsörn dyka ner i sjön och ta en fisk alldeles framför mig!

 

Jag hann precis få upp kameran och trycka av några exponeringar

innan örnen svepte bort över mitt huvud.
 

 

Vad jag INTE hann,

var att ändra den långa slutartiden.

 

Så det blev några suddiga bilder av örnen, som flög rakt mot mig,

vilket inte är optimalt med den inställningen.

 

Jag behöver väl inte säga, att jag suckade djupt.

Jag hade naturligtvis önskat, att dessa bilder blivit skarpa.

Inte ens måsarna blev snyggt oskarpa.

 

Något bättre gick det för ett tag sedan när vi skulle fotografera sjöfågel

och satt i ett gömsle i vassen,

 när änder och sothöns plötsligt

for iväg som projektiler framför oss.

 

Anledningen var en örn, som svepte fram,

uppvaktad av skrattmåsarna.

 

 

Det har blivit ganska många örnbilder i år

men ännu
ingen, som jag är riktigt nöjd med.

 

Men även om det är långt till den godkända bilden,
 blir det bättre och bättre.

Jag kanske inte längre behöver skriva:

 

Detta är en örn!

 

Alltid något.

 



Jag önskar

 

 

 

 att jag kunde rita och måla.

 

 

Eftersom jag inte (längre) kan det,

försöker jag skapa måleriska bilder med min kamera.

 

En, som är otroligt duktig på att måla är Linn med bloggen

linns ateljé.

 

Hennes akvarell- och tuschmålningar är verkligt inspirerande

och fanns i bakhuvudet, när jag tog bildserien på den putsande

Tofsvipan.

 

När Linn för ett tag sedan frågade,

om hon fick använda en av mina sothönsbilder som förlaga till en målning,

blev jag väldigt stolt.

 

Resultatet kan ni se här.

 

 

Långrandigt

 

 

 

Tycker ni,

 att det börjar bli långrandigt med alla fågelbilder?

 

 

Att jag borde variera mig?

  

Bryta mönstret?

 

Ändra (in)riktning?


 

Tänka i nya banor?

Ge mig ut mig på djupt vatten?
Hitta nya motiv?

Tänka till!
Söka mig utanför 'boxen'!

 

Bryta mig ur mitt självpåtagna fågelfängelse?

 

 

Att jag, med tanke på min övermättade dator,

borde göra en djupdykning i mitt fotoarkiv

 och gallra bort bilder av samma motiv?

 

  

Jag försöker.

 

Men det är svårt.

 

Det är så roligt med  fåglarna.

 

Och de bilder jag sparar är ju faktiskt inte likadana.

Bara nästan.......

 

 

Knipan fotograferade jag i Lommas hamn i slutet av februari.
(Samtidigt med bilderna till detta inlägg.)

 

 

 

 



Sipporna

 

 

 

 

Vitsippor.

Blåsippor.

Gulsippor.

 

Men allra mest vitsippor.

 

 

 

Älskade.

Skira, spröda, genomskinliga.

 

 

Signalerar VÅR !

På riktigt.

Redan långt gången.

Pockar på vårkänslorna.

 

 

Som inte alltid är

lika ljusa och lätta som sipporna.

 

 

Fotograferade trädgårdens sippor.

Som vände sig bort.

Mot ljuset.

 

 

Åkte till skogen med sippor vid bäcken.

 

 

Då var det jag, som såg bort.

 

 

Totalt uppslukad av den porlande bäcken.

Det svarta, virvlande vattnet.

 

 

Och de väsen, som bodde i den.